Foto Lisa Engen

17- 24 februari 2019 besökte 20 svenska biodlare Israel. Researrangörer var Freddy Duwe och BQ Travel/Vetlanda Resebyrå. Eden Cohen förmedlade kontakter till biodlarebesöken. Lisa Engen berättar här i sin dagbok om möten med Israels biodlare, kultur och natur. 

Text och bilder, där ej annat anges Lisa Engen

Dag 1 – 17 feb

Väldigt hastig avfart från flygplatsen i Tel Aviv. Bussresan gick, med en picknick-paus, till norra Israel och kibbutz Evron där Edens pappa mötte oss. Rundtur på området visade ett vakttorn (kallat ”pillbox” av engelsmännen), gemensam matsal, skolor, barnhem, och Edens pappas eget hem. Vi fick höra om hur kibbutz-livet var i början, där alla bl.a. fick lämna ifrån sig alla tillhörigheter till den gemensamma poolen av tillgångar och där barnen bodde i ett eget hus och träffade föräldrarna varje dag mellan kl 16 och 20. Vi fick också höra om hur man fick försvara sig mot anfall och hur vissa byar/kibbutzer blev avskurna från omvärlden när de belägrades.

Foto Lisa Engen

Foto Lisa Engen

Sedan höll Edens pappa ett föredrag om bildandet av Israel. Föredraget var mycket intressant och berättade om fakta som nog aldrig har kommit fram i svenska medier, men tyvärr var vi alla väldigt trötta. En av sakerna som framgick var att judarna köpte sin mark från de tidigare markägarna. Det kanske bodde lantarbetare där, men de ägde inte marken, lika lite som statarna/drängarna i Sverige ägde marken och gårdarna där de arbetade och bodde. De drev inte heller ut de palestinier som fortfarande efter ca 70 år lever i flyktingläger i Jordanien, utan det var jordanierna själva som sade åt dem att ge sig av, ett par dagar innan anfallet mot Israel. De araber och kristna som stannade i Israel bor kvar i sina byar och har samma rättigheter som alla andra medborgare. De har däremot inte samma skyldigheter att göra militärtjänst.

Därefter åkte vi till nästa kibbutz där vi fick kvällsmat och efterhand nyckel till våra rum, som var absolut iskalla. Vi satte igång värmepumpen och en lös fläkt och efterhand blev det äntligen möjligt att få sova.

Dag 2 – 18 feb

Besök hos biodlare Noga Reuven som med sina bisamhällen producerar honung, pollinerar grödor och drar upp drottningar. Vi såg att svärmar från hans biodling hade byggt vaxkakor under ett utskjutande tak, men det fanns inga bin där nu.

Foto Lisa Engen

Vi fick smaka avokadohonung, som har en ganska speciell smak, lite som bränt socker och melass. Bina vill inte riktigt flyga på avokado, så man låter dem ”svälta” lite innan de sätts i avokadoodlingarna. Hungriga bin tar allt de kan hitta. De söker ju dessutom av det närmaste området först, så när de har börjat flyga utanför odlingen kan man behöva ställa dit nya samhällen. Vi fick varsin liten burk sommarhonung i present och köpte en burk avokadohonung.

Vi var fortfarande väldigt trötta efter resedagen och nickade ofta till under bussresorna. Landskapet är mycket kuperat i norra Israel och grönt med mycket blommor.

Foto Lisa Engen

Regnmängderna varierar år från år, men det kan ofta regna 1000 mm per år i norra Israel – det är orsaken till att det var landet ”av mjölk och honung”. I norra Israel har man det mesta av landets uppfödning av nötkreatur, men de finns också i resten av landet. De steniga markerna kan inte användas för odlingar. En del av vår resväg gick mycket nära gränsen mot Libanon och vi såg ut över ingenmanslandet.

Vi besåg en korsriddarborg som hade tillhört tyska orden.

Foto Lisa Engen

De var inte så omtyckta av övriga korsriddare, så de flyttade från Akko och in i landet där de byggde sin borg på en närmast ointaglig klippa. Vi såg borgen från andra sidan dalen, så vi kunde inte besöka den, men det var en rätt fin stig, med mycket blommor på sidorna, till utsiktsplatsen. Vi såg Israeliska ekar, som har blad som inte alls liknar våra svenska ekar. Lisa plockade några ollon, som kanske blir en bonsai en dag. Lunchen var rejäl med många smårätter, som alla var goda och vi blev ordentligt mätta.

Efter lunchen åkte vi till en kristen arab som har specialiserat sig på honung med hälsoprofil.

Foto Lisa Engen

Han hade bl.a. honung med ingefära, gurkmeja, propolis osv. Han hade också en honungsblandning som skulle vara bra om man behöver mer styrka. Birger insåg vilken slags styrka det gällde och köpte en burk. Vi fick titta på en liten film i väntan på en specialist som skulle komma och hålla något föredrag för oss, men han kom aldrig. Det var ändå ett väldigt trevligt besök, där ägarens två barn sprang runt och var nyfikna på oss. En representant från jordbruksministeriet, Schlomi, följde med oss under hela resan och han blev ganska intresserad av Lisas kuphattar av polystyren, eftersom de letar efter något som kan hålla kuporna svalare under sommaren, så att man skulle kunna behandla med organiska syror. Normalt är det alldeles för varmt för att det ska fungera. En Nassenheider-förångare som ska förånga myrsyra under två veckor är tom efter tre dagar och samhället har då naturligtvis dött av överdos.

Därefter var det dags att åka tillbaka till kibbutzen för middag och sedan stod magen i fyra hörn.

Efter middagen höll ministeriekillen Schlomi föredrag om Israels biodlare och honungsproduktion.

Det var mycket intressant, men tog två timmar istället för en och vi var ordentligt trötta. Efter föredraget var det äntligen dags att rulla hem och sova.

Modern biodling i Israel 2018 (redaktörens sammanställning):

Biodlingen går flera tusen år tillbaka i Israel men som på andra håll i världen har utrustning och material förändrats under de senaste 100 åren. 

  • 120.000 samhällen.
  • 500 biodlare.
  • varav 40 biodlingar med mer än 700 samhällen.
  • Årlig produktion: 3.000 ton honung.
  • Årlig omsättning: 15 miljoner dollar.
  • Ca 108.000 bisamhällen används i pollinering.
  • Avokado, mandel, äpple, vattenmelon, solros, och melon är några av de viktigaste växter som bina pollinerar i Israel.
  • Pollineringen bidrar till Israels ekonomi med mer än 500 milj dollar årligen vilket är 30 gånger mer än biodlarnas inkomster.

Ca 30% av bisamhällena förloras årligen. Huvudorsaker är:

  1. Varroa
  2. Brist på forderväxter.
  3. Insekticider.

Antalet 120.000 bisamhällen i Israel hålls uppe genom avläggarproduktion. Utarmning på bifoderväxer, gifter i lantbruket och minskad artmångfald botas inte med att biodlaren producerar avläggare. Avläggarproduktion borde i stället öka antalet bisamhällen.

Så är det även i Sverige där de ansvariga inte ser det i rädsla om sina anslag och uppdrag.

På 10.000 km² yta är 120.000 bisamhällen placerade i Israel, jämför med Sveriges yta 450.295 km² och 150.000 bisamhällen.

Dag 3 – 19 feb

Efter frukost reste vi mot Golanhöjderna, i huvudsak via samma väg som vi hade åkt dagen före. Överallt längs vägen såg vi stora frukt-, vin- och olivodlingar.

Foto Lisa Engen

Vi passerade Jordanfloden och stannade till för att se den ordentligt. Lisa, som alltid försöker få bra bilder, gick ner mot strandkanten. Den var väsentligt halare än väntat och det var farligt nära ett dop. Birger, som den riddare han är, skulle hjälpa till och höll själv på att tappa fotfästet. Lyckligtvis klarade vi oss upp igen, med leriga skor och byxben, men i övrigt oskadda och odöpta. Det fick bli lättillgängliga bilder. Jordanfloden skulle ha kallats en å i Sverige – Svartån är betydligt större.

Foto Lisa Engen

Foto Lisa Engen

Denna dag besökte vi en riktigt stor biodlare, med ca 5000 samhällen. Vi såg bina i en halvstor mandelodling. Det var rätt kallt och inte många bin var ute och flög, men vi tittade i alla fall i lådorna. Samhällena stod huvudsakligen bara på en låda var (Langstroth), men förväntades nu växa till så att man skulle kunna göra avläggare. För att skynda på den utvecklingen sätter man en låda med några yngelramar ovanpå det befintliga yngelrummet. Efter ett par veckor tar man bort det extra yngelrummet, sätter till en drottning och har därmed gjort en avläggare. Vi pratade en del om monokulturer, men biodlaren menade att trots att bina sätts att pollinera stora odlingar av bara en gröda, så är ingen odling så stor att bina inte kan flyga utanför och hämta pollen och nektar från andra växter. De körde fram sin lastbil till oss, så att vi kunde se hur de hade ordnat den.

Foto Lisa Engen

Det fanns tankar för sockerlag strax bakom förarhytten, kupor med samhällen samt kupmaterial på flaket och strax bakom en liten tank med vatten – för handtvätt gissade vi.

Foto Lisa Engen

Biodlaren avtackades med honung och en t-tröja och sedan for vi vidare.

Vi stannade till vid något som skulle kunnat vara en källa till Jordanfloden, men den hade ett namn som angavs betyda något i stil med storm. Det var ett vattenfall som man hade gjort mest möjligt av och det var trevligt att se.

Foto Lisa Engen

Vi reste sedan vidare för att få lunch. Den ingick i resan denna dag och var enkel och inte med samma överflöd som dagen innan. Det vi fick var gott. Eden säger att om man vill äta gott i Israel, så går man till arabiska restauranger, vilket vi dittills hade gjort.

Foto Eden Cohen

Efter lunchen åkte vi till en moshav, där biodlaren David Allin tog emot (Foto Eden Cohen). Han var helt klart inte av vanligt Israeliskt ursprung, utan talade en utmärkt bildad brittisk engelska. Han var på något sätt släkt med Israels förste president, Weizmann. Möjligen är han dotterson till honom, men det måste vi nog kolla. Det lät också som om han hade skrivit en bok, men inte heller det har vi ännu kunnat verifiera. Han reser tydligen runt i världen och föreläser. Även David berättade om honung, pollinering och drottningodling. Han kan sälja all honung han producerar, men han kan inte höja priset när skörden är dålig, trots att Israels honungsproduktion inte täcker konsumtionen. Priskänsligheten är för stor eftersom det importeras billig honung.

Vi kördes sedan till vad som angavs vara en olivpress där vi fick en föreläsning om oliver och olivolja, en reklamfilm och sedan förväntades vi nog handla duktigt. Det gjorde vi inte eftersom priserna var tämligen höga.Våra medresenärer handlade en del och köpte kaffe och mumsade glass, medan vi bara ville därifrån. Gillar inte när besöken uteslutande handlar om att vi ska shoppa. Efter detta besök åkte vi mot Tel Aviv och på vägen passerade vi Genesaret.

Foto Lisa Engen

Vi checkade in på hotellet vid 19-tiden. Rummet var mycket bättre än vad recensionerna hade gett oss anledning att förvänta.

Dag 4 – 20 feb

Efter en utmärkt frukost åkte vi till Weizmann-institutet, som är den del av Hebronuniversitetet trots att det ligger i Tel Aviv.

Foto Lisa Engen

Här hade vi en föreläsare som har forskat på bins förmåga att välja näring och sambandet mellan rätt näring och biets minne och förmåga till inlärning. Bin kan avgöra vilken näring en substans innehåller och vet om något saknas. Man hade bl.a. matat dem med ett foder som saknade omega-3 och när de efter en tid fick möjlighet att välja mellan olika slags foder valde de med stort eftertryck det som innehöll just omega-3. Omega-3 har visat sig vara väldigt viktigt för binas mentala förmåga, precis som det är för människor. På institutet har man lyckats ta fram en foderdeg som faktiskt kan ersätta bipollen, som man i Israel har stor brist på vid vissa tider på året och då bina pollinerar i växthus. Den ensidiga kosten i växthus gör att samhällena försvagas och måste bytas ut mot nya starkare samhällen. Med pollenersättningen försvagas samhällena inte och man slipper byta samhällen, vilket naturligtvis på flera sätt är en besparing. Man håller på att patentera receptet och skall efterhand få pollenersättningen i kommersiell produktion.

En annan sak man har lyckats med är en metod att förändra RNA i/från varroa, så att de dör. Det är ingen radikal, definitiv behandling, men en som fungerar momentant och med bra resultat. De matar vuxna bin med modifierat Varroa-RNA, vilket överförs till yngel när de matas. När varroa sedan äter av ynglens kroppsvätskor förs det modifierade RNA över till dem och de dör. Detta patent är nu i Bayers ägo och man har förhoppningar om att det ska kunna komma ut på marknaden omkring 2022-2025. Helt underbart var att mitt under föredragen vandrade en tupp och en katt in i rummet! Det känns också väldigt bra att alla professorer och forskare är avspända, slappt klädda och också själva är biodlare – de vet verkligen vad de håller på med.

Foto Eden Cohen

Vi tittade också på institutets bisamhällen, men de var ganska flygiga och vi backade efterhand bortåt (Foto Eden Cohen). Det var många som hade flera bin som passagerare. På väg mot bussen såg vi sedan något som liknade en slags humla, svart och gul och snygg. Vi vet inte vad det faktiskt var, men det var kanske Xylocopa pubescens.

Foto Lisa Engen

Efter lunchen åkte vi till en biodlare som är stor producent av drottningar, Doron Livne.

Foto Lisa Engen

Han berättade att det hade tagit honom 4 år att få stabil och jämn kvalitet. Det är bättre med drottningar som är till 80% bra, men jämna i kvaliteten, än drottningar som ibland är 100% bra men ibland bara 60% bra, menar Doron. Den jämna kvaliteten är en förutsättning för en rationell och effektiv biodling. Doron har ca 4000 samhällen och dessutom 3ha grönsaksodlingar. Han har ett gäng anställda, varav några som är tekniskt bra på att larva om. De behöver inte kunna något om bin! Han har planterat 25 olika slags Eukalyptus, så att han nu har blommande träd året om. Han har vattentunnor för bina, med vattenhyacint respektive vattenkastanj växande i vattnet.

Foto Lisa Engen

Hans bin är otroligt lugna och lyfter knappt på ena vingen när han öppnar kupan. Han visade hur drottningar som är systrar kan ha väldigt olika egenskaper, trots att de har samma mor och far (han inseminerar).

Efter detta besök åkte vi till en biredskapsaffär, men den var en stor besvikelse. Där fanns inte mycket som var köpvärt. Därefter åkte vi till Jaffa och tittade på resterna av den gamla staden och hamnen. Mycket av bebyggelsen hade blivit förstörd under arabiska upproret på 30-talet, då engelsmännen bl a körde in med bulldozer i centrala Jaffa och mejade ner husen i en ankarform, så att man lättare kunde få dit trupper och artilleri. En del av husen har återuppbyggts lite fritt. Det är prydligt men kanske inte precis historiskt korrekt. I mitten av stadsdelen ligger ett museum bestående av utgrävningar av gammal bebyggelse, men vi såg det inte den här gången utan promenerade mot hamnen. Där såg vi stenläggning som indikerade den gamla osmanska kajkanten och den gamla trappan uppför vilken Selma Lagerlöf, bland många andra, har kommit iland i Jaffa.

Foto Lisa Engen

Skeppen kunde inte lägga till vid kajen, pga ett rev vid inloppet. Revet tillåter bara små båtar att ta sig in i hamnen och större fartyg måste därför ligga på redden, där gods och passagerare lastas om till mindre båtar för transport in till land. Vår guide, Joni, säger att Selma Lagerlöfs bok Jerusalem är en mycket rättvisande och bra beskrivning av hur det såg ut i området vid den tiden.

Vi promenerade längs hamnen tills gamla staden tog slut och bussen efterhand mötte oss. Några valde att gå, men de insåg möjligen inte hur långt det faktiskt var till hotellet.

Dag 5 – 21 feb

Vi vaknade med en liten chock, eftersom ingen av oss hade ställt väckarklockan och vi vaknade en halvtimme för sent. Det gick bra, även om adrenalinnivån var högre än önskat. När vi kom ner till lobbyn 5 min innan bussen skulle gå såg vi inga medresenärer och när vi gick ombord på bussen var den tom så när som på chauffören. Vi började undra om vi hade missat någon detour till bankomat eller liknande, men ett par minuter efter 8 började resten av gänget komma.

Vi åkte till Volcani-institutet, som inte har något med vulkaner att göra – det är bara ett efternamn. Vi möttes av dr Viki Soroker och ett par medarbetare. Samma dag, nästan samtidigt, kom ett gäng ungdomar på besök, så vi hade mötesrum ute, med bikupelådor som stolar. Det gick utmärkt och gav troligen ett mer avspänt möte där frågorna haglade och kommunikationen fungerade optimalt.

Foto Lisa Engen

Man driver forskning relaterad till bihälsa och förbättring av tekniker. Man har fokus på bättre hälsa, med bibehållen honungsproduktion. Tidigare har man ägnat sig åt drottningavel, men det gör man inte längre, utan överlåter det till biodlarna. Situationen avseende varroa är mycket allvarlig i Israel, eftersom man har förlitat sig på kemisk bekämpning, som nu har börjat förlora sin verkan pga resistensutveckling. Klimatet gör att behandling med organiska syror är svårhanterad. Oxalsyra börjar man dock fundera på. Man har inte fördelen med en naturlig yngelfri period. Man forskar på varroas betende och utveckling och hur den ”upptäcker” bin. Man håller en population av varroa för studier bl.a. av ”gene silencing” och av möjliga preparat och medel för bekämpning. Man samarbetar med virologer för att förstå (mekanismerna i) virusöverföring och med andra länder kring virus och nosema. I Israel hittar man numera inte längre nosema mellifera utan bara nosema ceranae, som inte ger kliniska symptom utan bara försvagning av samhället. Man har tidigare använt Fumagilin mot nosema, men det har förlorat sin verkan. Nu vill man bara behandla om det är ett problem, men det är svårt att se eftersom symptomen är vaga.

Man undersöker också pesticiders påverkan på bina, bl a genom att placera samhällen på olika avstånd från en citrusodling. Man samlar döda och levande bin, honung och pollen för analys. Man hittade massor av kemikalier! Det var inte fråga om någon akut förgiftning där man hittar ett helt samhälle dött utanför kupan, utan ”bara” en överdödlighet bland arbetsbina. Samhällena försvagades och några dog. Av kostnadsskäl är det är fråga om en initial studie över två år, med ganska få samhällen. Laboratorieanalyserna är mycket kostsamma.

Vid ett tillfälle hittade man extra mycket döda bin och man fann en koppling till en sötpotatisodling en km bort. Ett gift i bina var identiskt med ett man fann i odlingen. Sötpotatisen hade bara få blommor, så det var inte de som lockade. Man hade sprutat med en kombination av två gifter, varav ett var mycket skadligt för bin. Efter besprutningen vattnade man odlingen, eftersom giftet skulle ner i jorden. Det hade varit torrt länge och det bina hämtade i odlingen var vatten från den fuktiga jorden, som alltså innehöll giftet. Man talade med odlaren, som bytte giftkombination vilket löste (det lokala) problemet. Det finns regler för vilka gifter man får använda och hur man ska använda dem, men reglerna följs inte alltid. Det finns inga konsekvenser för brott mot reglerna.

Den stora frågan är intressekonflikten mellan matproduktion och pollinering (bin). Institutet ska också arbeta med bevarande av växter och även där handlar det om gifter mm. Bilden är större än bara bin och man måste hitta en fungerande balans.

Man jobbar med hygieniskt beteende och sticker rödögda puppor för att se rensningsviljan. Man letar efter skillnaden mellan bra och dåliga och avlar både de bästa och de sämsta för att förstå vad som faktiskt skiljer dem åt; binas ålder vid städaktivitet mm. Man samarbetar internationellt men man vet inte om det är samma skillnader man hittar. Man spekulerar i om bina som städar är känsligare eller om ynglen ”klagar” mer. Man vet så lite, t ex om det är samma bi som upptäcker och som rensar. Handlar det om kognition, sociala egenskaper eller annat? Allmän insikt om bisamhället behövs och ökar. Finansieringen av verksamheten är blandad; staten, EU, USA. Honungsförsäljning finansierar en assistent.

Efter presentationen och frågorna tittade vi på bin. Guidens son följde med på vår resa och han var efterhand mycket fascinerad av bin och helt orädd.

Foto Lisa Engen

Vi tittade också på citrusodlingen där vi fick plocka oss ett mellanmål av mandariner och det var uppskattat. Vi fick veta att för att man ska kunna producera citrusfrukter utan kärnor, vilket EU premierar prismässigt, bannlyses bin i odlingarna. Vi ska alltså fråga efter citrusfrukter med kärnor, för att gynna våra bin!

Efter besöket på institutet åt vi lunch på en rätt enkel vägkrog. Helt ok.

Därefter åkte vi till en moshav, Avigdor, för att träffa en storbiodlare (4000 samh) och tillika ordförande för biodlarorganisationen, Boaz Kanot. Han berättade om föreningen och om hur man arbetar tillsammans med ministeriet med nära personliga kontakter och ingen prestige. Han blir tagen på allvar även när han kommer i sina vanliga arbets-/vardagskläder. Boaz säljer sin honung till en kibbutz som tappar upp och säljer. Han vill inte hålla på med honungen. Han har ett gäng arbetare som hjälper till, men det är ett hårt arbete att vara biodlare. Han är på jobbet varje morgon kl 5 och det är bara i december och januari som han själv inte ser sina bin. Både lådor och ramar byggs i egen regi, liksom hos andra biodlare vi har besökt. Vi tittade som vanligt även på slungrummet.

Foto Lisa Engen

Foto Lisa Engen

Sonen har tillsammans med ett par kompanjoner utvecklat en övervakningsutrustning för bikupor. Den består av sensorer och en solcellsdriven transmittor som laddar upp data till molnet, ”big data”. Kan läsa av avvikelser och identifiera dessa som drottningproblem, sjukdom, aktivitetsnivå, bistyrka etc. Kan läsa av om vikt ökar, minskar eller är stabil, men inte ange i kg. Beehero.io är hemsidan.

Det fanns som tur var ett WC på platsen, men spolningen fungerade inte, så det blev hinkspolning. Efter besöket åkte vi till Tel Aviv och såg resterna av det gamla tyska kvarteret. Det bestod av några gamla renoverade hus med höghus däremellan.

Foto Lisa Engen

Vi gjorde ett improviserat besök i en tidigare vinkällare, numera whisky-källare och fortsatte sedan vandringen genom kvarteret och ut till gatan där bussen väntade på oss.

Dag 6 – 22 feb

Den här dagen var det Tel Aviv Maraton och den gick förbi hotellet, i två riktningar. Många gator i staden var avstängda, inklusive gatan utanför vårt hotell. Vi fick vänta i lobbyn i 15-20 min på att chauffören och guiden skulle komma överens om var bussen skulle kunna stå och plocka upp oss och sedan vandrade vi i ca 10 minuter för att komma dit. Efter att vi äntligen var ombord gick resan till Marissa, ett världsarv och en ”Tel” (kulle skapad genom stadsavlagringar under 100-tals eller 1000-tals år). Där gick vi upp till ett ställe med grottor rakt ner i jorden. Grottorna hade skapats när man  byggde husen ovanför. Man tog sig ner genom det övre hårda lagret av kritsten (?) och ner till den lätthuggna mjuka kritan under. Ur kritan högg man sten till husbygget, men huset måste putsas eftersom kritan lätt eroderas av vatten och vind. När bygget var klart hade man en klockformad källare under eller bredvid det. I källarens väggar högg man ut nischer för duvor och källaren blev alltså duvslag.

Foto Lisa Engen

Man förvarade säkert också matvaror i källaren. Duvorna användes för mat, offer och som gödselproducent. Vi besökte dels en mindre sådan grotta/källare och dels en större med 2000 duvnischer.

Bredvid parkeringen fanns en utmärkt toalett och när alla som behövde den var klara åkte vi vidare till en annan plats inom området. Där hade grottan/källaren använts för oljepressning.

Foto Lisa Engen

Guiden visade att olivkrossen var av senare.

datum än den vi hade sett hos oljekrämaren. Den här pressen var lite rundad eller konformad, så att oliverna skulle krossas men kärnorna behållas hela. Det skulle betyda att den hade tillverkats under den grekiska tiden. I denna grotta fanns i den övre delen en mängd små hål i väggen, ca 1,5-2,5 cm i diameter. Där bodde stora solitärbin eller möjligen någon sorts humlor.

Därnäst besökte vi en gravgrotta, som en gång hade varit fint bemålad. Tyvärr har originalmålningarna försvunnit efter att grottan hittats, genom vittring och vandalisering, men som tur var hade man teckningar och möjligen svart-vita foton av dem och man har gjort en rekonstruktion av dem på gipsplattor som man har satt framför platsen för originalen.

Foto Lisa Engen

Guiden berättade om bilderna och hur grottan hade använts. Den var klart sevärd.

Nu hade vi varit tillräckligt kulturella för denna dag och åkte vidare till en liten vintillverkare för att provsmaka hans mer eller mindre vidriga viner – sura och sträva var de, tyckte vi. Vinprovningen gjorde vi alltså på tom mage och först därefter åkte vi för att äta lunch. Lunchen försiggick hos guidens syster och svåger. Det skulle vara en typisk fredagsmiddag. Det var tre olika soppor med klimp med lite kött i, utmärkt goda, bröd, hummus och några sallader och inlagda grönsaker. De som ville fick vin. Mätta blev vi och trevligt var det att få se ett privathem och möta dessa gästfria människor.

Foto Lisa Engen

Vi lämnade guiden hos hans syster och reste tillbaka till Tel Aviv i sällskap med Eden. Vi beslöt att träffas efter någon timmas vila och vandrade sedan till det stora torget där regeringsbyggnaden ligger och där Izhak Rabin blev skjuten efter att han hade hållit ett tal om fredsavtalet som just hade skrivits på i Oslo av Rabin och Anwar Sadat. Där finns också ett monument till minne av förintelsen. När vi hade sett oss nöjda där gick vi för att hitta ett ställe för att ta en öl. Där ölade vi och åt något lite efter behag.

Foto Lisa Engen

Dag 7 – 23 feb

Ingen sovmorgon, utan lika ambitiös start som vanligt. Vi åkte till Jerusalem och upplevelsen av staden var överväldigande. Vår enormt kunnige guide överöste oss med information om det vi såg, dess historia och dess nutida sammanhang. Att Israel lyckas balansera politiskt och praktiskt så att lugnet i huvudsak behålls känns som en otrolig prestation. Dagen innan vårt besök hade det varit en incident där muslimer hade stormat en sedan 2003 stängd port mot tempelberget, men det läste vi om först dagen efter vårt besök. Under besöket märkte vi inget av någon som helst anspänd stämning.

Foto Eden Cohen

(Foto Eden Cohen).

På väg in mot staden stannade vi till vid regeringsbyggnaden och besåg menoran som Israel hade fått av engelsmännen i samband med bildandet av Israel och på en begravningsplats som man hade varit tvungen att skapa inom murarna när Jerusalem belägrades under frihetskriget 1948. Man har annars aldrig begravningsplatser inom stadsmuren.

Foto Lisa Engen

Vi gick in i Jerusalem via Jaffa-porten, vilket är den vanligaste vägen en besökare kommer in. Vi vandrade längs palatsets mur och fick en berättelse till livs om hur man hade fått riva en del av stadsmuren bredvid Jaffaporten, för att kejsar Wilhelm av Preussen skulle kunna åka in i Jerusalem ståndsmässigt med vagn och följe. Han skulle inviga en tysk kyrka. En bit upp i staden tittade vi på en modell av Jerusalem som var gjord någon gång under första hälften av 1900-talet och var baserad på en verbal beskrivning av Jerusalem innan förstörelsen. Den som beskrev var en judisk romersk medborgare som hette Yusefus Flavius. Man vet numera att modellen är delvis felaktig, men den ger ändå en viss överblick över den historiska staden. Vi kunde också försiktigt titta in i en judisk messiansk synagoga. Därefter stannade vi för en lång snabbfika och fortsatte sedan vår vandring.

Foto Lisa Engen

Foto Lisa Engen

Vi såg resterna av en tysk korsfararkyrka, en romersk affärsgata och en förgylld menora, gjord efter en romersk avbildning av den guldmenora som romarna tog från templet.

Foto Lisa Engen

Foto Lisa Engen

Säkerhetskontrollen inför besöket vid klagomuren passerades utan problem och sedan fick vi mer information till livs och ett gruppfoto togs med hjälp av närvarande militärpolis, innan vi fritt kunde bekanta oss med muren. Birger och Lisa kände inget behov att störa sabbatsfirande judar som stod och satt i andakt vid muren, utan besåg det hela från lite avstånd. Det var absolut förbjudet att ta bilder, så Lisa var en aning uttråkad.

Foto Lisa Engen

På vår väg mot restaurangen där vi skulle äta, passerade vi ett marknadsområde och efter den lilla lunchen gick vi för att se gravkyrkan, där flera olika kyrkor delar på ”ägandet” och skötseln. Det föregår inte i sann kristlig anda, utan man grälar om allt, vilket bland annat innebär att inget får ändras efter en viss tidpunkt för ca 100 år sedan. I konsekvens av det står en trästege sedan 100 år lutad under ett fönster och den får inte flyttas.

Om gravkyrkan finns otroligt mycket att berätta; upplevelsen var överväldigande.

Foto Lisa Engen

Foto Lisa Engen

Foto Lisa Engen

Komplexiteten i historien och mängden av besökare var otroligt tröttande och vi var ganska utmattade efter besöket.

Efter besöket i gravkyrkan var det dags att åka tillbaka till Tel Aviv för att göra oss i ordning för avskedsmiddagen. Middagen hölls i en restaurang i en modern byggnad. Var och en fick beställa huvudrätt bland några alternativ, medan förrätt och efterrätt bestod av flera smårätter som ställdes ut på bordet och som man fick ta av efter behag. Ljudnivån var mycket hög, vilket väl betydde att vi hade trevligt och pratade mycket. Som avslutning fick var och en berätta vad som hade gjort mest intryck under resan och det var ganska intressant att lyssna på vad alla hade att säga.

PR-Produkter för Svensk biodling, biodlare och honung.

YouTube

Instagram

Instagram has returned empty data. Please check your username/hashtag.

Läs mer om biodling