Skogen, Sveriges ekonomiska lok – Hur är den som honungskälla?
Text och bild där ej annat anges Johann Lang
Förr var bin och honung betydelsefulla för befolkningen i skogslandskapen men hur är det idag? Har bin någon uppgift i det avfolkade landskapet? Kan de hitta näring där? Låt oss med utgångspunkt först titta på hur bin och biodling berörts av utvecklingen i Norra Vi, en liten socken i Ydre – en skogrik kommun.
Torparen Karl Johann Johansson ärjar (plöjer) åkern på torpet Bogölen under Fundsboda, Svinhult socken, Östergötland, 1915. Halmkupor med struten av granbark vid uthuset fanns på de flesta torp och gårdar vid den tiden. Bild ur August Christian Hultgrens fotosamling. Biblioteket, Österbymo och Östergötlands länsmuseum, Linköping. Hultgrens bilder finns samlade i boken Bygatan, utgiven av Östergötlands länsmuseum.
År 1910 var antalet invånare i Norra Vi socken 1.089. Drygt 100 år senare var antalet 196.
Ydre Biodlareförening bildad 1912 av Karl Eriksson, Bäcken, hade 12 medlemmar med 34 bisamhällen. Årsavgiften var 50 öre, priset på honung var 2 kr/kg, vilket motsvarar ca 100 kr/kg i dagens penningvärde. 1919 hade föreningen 111 medlemmar men indelades så småningom i tre lokalföreningar. I protokoll står att bigubbarna i detta fall kunde liknas vid bina som svärma då samhällena blivit för stora. En av dessa, Norra Vi biodlareförening, bildades 1923 av Emil Svensk och hade 13 medlemmar. Dessa hade 81 samhällen och man skördade det året 585 kg honung. Medelskörden 1925-1932 pendlade mellan 4,4-18 kg honung.
Av tre biodlareföreningar i hela Ydre kommun har det 2018 blivit en med 50 medlemmar vilket med tanke på antalet invånare, 3733, är en hög siffra.
Positivt är att folkmängden under sommaren ökar till mellan 700-800 personer. Då visar turister och sommarstugeägare sin uppskattning åt det vackra landskapet och skapar liv och rörelse i kommundelen. Många av dessa är tidigare bofasta som under 1960-1980 flyttat till stan men inte släppt taget om hembygden och stugan.
Befolkningstal i Norra Vi socken
1910 1.089
1920 987
1930 973
1940 836
1950 574
1960 584
1970 383
1980 290
2011 196
”Vi hafva ända från vår barndom…
…varit vana vid att här och där på landsbygden i trädgårdstäppan – oftast invid soliga stugugafveln – se en bibänk med sina flere eller färre bikupor – dessa halmkupor med sina idylliska granbarkshattar. Vi hafva med en viss vördnad sett den gamle mannen lugnt och godmodigt gå och pyssla med sina kupor, och vi hafva nästan frestats att anse honom vara i något släktskap med de gamla hederliga, i sagorna förekommande trollgubbarna, därför att vi haft så ringa kunskap om bien och inte heller vetat, hur mycket den gamle visste om dem. Hvad vi vetat har varit, 1:o att bien stickas ohyggligt, 2:o att ur dessa halmkupor under vackra försommardagar kommit utflygande en och annan bisvärm, hvars lyckliga intagande i kupan varit mycket osäkert och förenat med mycken oro, samt 3:o att vi frampå hösten – fast på mindre ädelt sätt – fått honung – denna sköna, hälsosamma vätska, som så angenämt påminner om vår och sommar. Men vi ha icke varit närmare underkunniga om biens arbete och anordningar inuti kupan i och för insamlandet af denna honung.”
Så inleder Anton Widén kapitlet om biskötsel i Den praktiske Lantbrukaren från 1907. Det ”mindre ädla sätt” Anton Widén antyder när man skördade honungen är förmodligen att man vid skörd oftast svavlade ihjäl bisamhället.
Hundra år av utveckling?
Kuptyper och material som Anton Widén beskrev i Den praktiske lantbrukaren 1907 har hamnat på museum. Den utvecklingen har varit bra för både bin och biodlare. Attityden och kunskapen från allmänheten till våra bin har däremot inte förändrats nämnvärt. Anton Widén skrev ”bien stickas ohyggligt”.
Idag när ca 32% av landets befolkning bor i de tre storstadsregionerna är deras kunskap om bin troligen sämre än för hundra år sedan. På frågan om de vet något om bin svarar de flesta fortfarande ”dom sticks ju!”.
Att bygga samhällen
Samhällsbildande insekter utgör drygt 1% av alla kända insektsarter men utgör mer än hälften av alla insekters totala biomassa. Är vårt samhälle lika framgångsrikt för överlevnad när våra samhällen blir lika tättbefolkade som bisamhällen? Vi människor har svårt att inse att naturen sätter gränser för vår överlevnad. Vi styr och ställer så att arter slås ut och livsmiljöer förstörs. Här borde vi biodlare tjäna som goda exempel. Våra bin lever i balans med naturen och ger något tillbaka till andra arter. Det är själva grunden till en hållbar utveckling. Gårdar där för hundra år sedan ett tiotal familjer tjänade sitt uppehälle är idag inte nog lönsamma för att föda en familj. Är enda lösningen att flytta till tätorten eller stan?
Odlingslandskap och skogsbygd i förvandling
Utvecklingen har fört med sig storskalighet och ensidigt bruk. Det spelar ingen roll om det gäller åker, äng eller skog. Det ensidiga jordbrukslandskapet är på många håll så utarmat på biologisk mångfald att man talar om gröna öknar. Skogsbruket har inte heller undgått den utvecklingen. Lant- och skogsbruk var under 1900-talet arbetsintensivt. Bär, svamp och det som producerades av skogsråvaran bidrog till försörjningen.
I skogsbruket har man planterat gran och tall från andra länder som saknar våra inhemska träds skydd mot skadedjur. Avverkningsmaskiner som ska betala sig kör i skift till långt in i natten. Trötta förare utan lokalkännedom gör ett uselt arbete. Man kalavverkar och hyggesplöjer skogsstigar där generationer vandrat till sina grannar. Här räknas terrawattimmar och biobränsle. I en sådan miljö krymper utrymmet för blåbär, lingon och örter som förr hörde skogen till.
Det öppna landskapet prisas, lovsjungs och är en del av landets identitet. I en levande kulturbygd ökar turismen som ger inkomster till hela landet. Det ger också befolkningen en möjlighet till försörjning och är en attraktion för återinflyttning.
För nära 40 år sedan när det producerades stora överskott i lantbruket fanns planer på att plantera skog på de små ängarna vid min fastighet. Skogvaktaren för området bekräftade att planerna på detta kom från regionkontoret i Linköping. Han lovade göra vad han kunde för att så inte skulle ske. Hans kommentar var ”Om man vill minska överskottet inom jordbruket så ska man plantera igen åkrar i jordbrukslandskapet. Där ger det resultat. Här hos oss behöver vi ha kvar de få öppningar som finns kvar i skogen”. Hans inställning bidrog säkert att det fortfarande är ängar kvar vid min fastighet.
Det finns regler
I dagens skogsbruk finns regler för hur stora ytor som får kalavverkas. Rönn, oxel och sälg över en viss storlek ska sparas. Det ger livsutrymme för bin och andra arter. För att öka den biologiska mångfalden finns regler för hur stor del lövskog som ska ingå i barrskog. Men finns kontrollen för att reglerna följs? I granplanteringarna står 100% gran.
När älgar betar tallskotten i brist på annan mat ropar man på avskjutning. Men vad ska älgen leva av när det saknas lövträd i hans skog? Debatten från jordbrukets organisationer håller samma låga nivå med snöd vinning som mål. Mot skadegörare och ogräs sprutas gifter innan de har uppträtt. I förebyggande syfte! Kemikalieinspektionen ger dispens. Redan året innan tror man sig veta att det kommer att bli stora angrepp av bladlus året därpå. En biodlare som påstår att nästa år blir det stor skörd fabulerar, men myndigheter motiverar sina beslut på det här lättsamma viset.
Biodling, näring i förändring
Vi har blivit skickligare biodlare, förbättrat metoderna, fått flitigare bin och bättre utrustning. Det har gett ökade medelskördar.
Den ökade odlingen av oljeväxter som är en utmärkt nektarkälla har säkert bidragit till skördeökningarna under 1900-talets andra hälft. Under samma tid minskade biodlingen i skogslänen i takt med befolkningen flyttade till stan.
Sveriges areal, miljoner hektar
Landareal totalt 41,1
Skogareal 22,7
Urskog 0,085
Ädellövskog 0,150
60% av Sveriges yta täcks av skog och mer än 80% av skogen består av barrträd, vanligen gran. Källa: Naturvårdsverket.
Kan skogen ge stor skörd?
Under mina 40 års biodlande i Norra Vi har jag haft tre perioder med höga skördar som alla haft samband med hyggen nära min bigård. När vide, hallon och rallarros invaderat det upp och nervända landskapet kan skattlådorna fyllas till brädden. Men vad händer sedan? När granarna står tätt, tätt utan undervegetation? Är då granbarklusens cementhonung den enda föda bin kan finna i det här landskapet? En honung omöjlig att slunga ur ramarna. Den duger inte ens som vinterföda åt bina som inte förmår tillgodogöra sig den.
Vi har redan idag stora områden i skogslandskapen som är helt utan bin. Områden som inte är attraktiva för vandringsbiodlare även om där växer ljung. Ett bra ljungdrag som inträffar högst vart sjunde år är ett lotteri. De som vandrar med samhällen till områden där det finns ljung får ofta mata sina bin för att undvika svält. Återstår hyggen med hallon och rallarros som under några år kan ge stora skördar. Därefter tvingas biodlaren flytta till nästa hygge om han inte vill se sina samhällen svälta i en granåker. En bra honungskälla i skogen är rallarrosen. Den har i södra delen av landet minskat kraftigt. Många skyller på den ökade rådjurstammen som älskar den näringsrika växten.
Biodlare som flyttar sina samhällen allteftersom nektarkällorna i omgivningen skiftar är inget nytt. Det gör många biodlare i odlingslandskapet, annars skulle deras bin svälta även där.
Områden i skogen som ofta glöms bort är kärr och myrar. De påverkas sällan av skogsbruket och får stå orörda. Där kan växa både sälg, lingon, blåbär, hjortron och skvattram. Den senare har en utdragen blomming på flera veckor i juni. I randen av myrar finns ofta också ljungen som här klarar torrår bättre än på andra ställen.
Vädrets nyckfullhet med klimatförändringar
Senaste åren har bjudit på mycket solsken med långvarig ökentorka men även platser finns där regn har fallit i övermått. Att skörda den honung de bina lyckats samla innan blommorna torka är att döma bina till svält. Samma med långvarig kyla och regn. Blommorna saknar nektar, pollen flyter bort i störtregnen, insekterna drunknar.
Vad väljer yrkesbiodlaren?
Biodling har som andra verksamheter också gått mot storskalighet. Fordon och maskiner som i jordbruket medfört stora rationaliseringar finns också i större biodlingar. Trots detta är biodlingar arbetsintensiva företag. Dessutom görs det mesta arbetet under sommaren som de flesta förknippar med semester och ledighet. Honungen som betalar biodlarens arbete har inte hängt med i prisutvecklingen. Jämför priset på en burk honung med en hamburgare som äts upp på några minuter.
I det odlingslandskapet kan förutom honungen även pollineringsuppdrag ge biodlaren lön om han lyckas övertyga lantbrukaren att hans skörd ökar genom binas pollinering. Tyvärr är de flesta av dagens lantbrukare inte kunnigare på pollinering än de var för hundra år sedan. De flesta anser nog även idag arvode för pollineringstjänster vara en onödig utgift. Men behövs en rejäl dos gifter mot troliga bladlöss i förebyggande syfte då tvekar man inte. Man resonerar, bäst att vara på den säkra sidan! Många biodlare har lämnat rapsfälten på grund av risken för gifterna där.
Yrkesbiodling och biodlingsföretagande finner man därför oftast i län med ett omväxlande odlingslandskap. Där bina har tillgång vild flora efter en vistelse i den odlade och besprutade miljön. Medelskörden i de omväxlande odlingslandskapen är ofta dubbelt så hög som i skogslandskapen. För yrkesbiodlare som ska leva på honungsskörden är därför valet inte svårt. Det är trots det fel att gratis ställa bisamhällen till lantbrukets förfogande i tron att den honungen man skördar i raps– och klöverfält är värd besväret. Särskilt när kunderna börjar förstå vilka blommor som ger honungssmaken.
För biologisk mångfald behövs bin också i skogen!
Djur, fåglar och även andra insekter som lever i skogen är beroende av binas pollinering. Därför är det glädjande med de regler som finns för storleken på avverkningsytor och återplantering. Det skapar livsrum för bin och biodling. Men man följer inte reglerna och eftersyn av missbruk är dålig. Det återplanteras till största delen gran som inte ger livsutrymme för bin och nu senast älgar som man vill avskjuta.
Ändå, jag föredrar skogslandskapet framför slätten.
Kanske är det med landskapet som med honungen. Den honung du älskar är den du fått smaka i barndomen, brukar man säga och jag är född i skogslandskapet och föredrar det.
Modern till en av våra finaste landskapsmålare, Carl Hill, skrev till sin son 1867:
Har du känt något så skönt som lukten i granskogen? Där kan man inandas hälsa, styrka, stora tankar och mycket, som ej slättlandet förmår att väcka till liv hos en syndare. Man kan visserligen beundra Guds storhet i allt, som finnes i naturen. Det minsta löf eller grässtrå ger oss ämnen att beundra den store skaparen, men Skånes rika, leende slätter tala väl ändå mer till magen än Smålands fattiga men vackra natur.
Tilläggas bör att Carl Hill vistades och målade några av sina landskap i Rydsnäs socken i Ydre kommun. Han föddes i Lund.
Visst är skördarna lägre i skogen men…
…om vi ser till skogshonungens smak och efterfrågan så väger stora skördar i slättlandets monokultur lätt. Biodlare som har bin på höstrapsen flyr också gärna landskapet för att låta samhällena återhämta sig i skogs- och naturbeteslandskap.
Vad vet dagens lantbrukare och skogsägare om bin?
Endast 20 av 1.110 sidor i Den praktiske lantbrukaren från 1907 handlar om biodling. I detta avsnitt letar jag förgäves efter en rad om deras pollineringsarbete. Insekter och fågelarter som lever på insekter blir färre och arter försvinner i landskapet berättas i larmrapporter. Dessa kallas fejkade nyheter. Kunskapen om binas ekosystemtjänster är fortfarande låg inom lant- och skogsbruk. Därför värdesätts inte binas arbete.
Vad vet konsumenter om honung?
I affären köper vi importerad, flytande honung som förstörts genom uppvärmning och hantering. Lågpris-honung som saknar uppgift om ursprung säljs i handeln just som årets svenska skörd av honung kommer. TV-kockar har inte tid att med sked ta den kristalliserade svenska honungen utan använder flytande, importerad honung i sina rätter. Handeln har ingen kontroll över de förfalskade sockerblandningar under namnet honung som ständigt kommer in i landet.
Bin älskar trädjättar
För tusen år sedan sände ett ekollon sina små rötter ner i jorden i Rumskulla. De växte och växte till ett ståtligt träd, Rumskullaeken också kallad Kvilleken, bilden från 1993. Vilka gener har den här jätten som fått leva i tusen år? Sedan många år är stammen ihålig så att man kan gå in i och rakt igenom trädet. Under århundraden, innan vi började göra bikupor, var sådana trädjättar bostad åt honungsbin. Ofta tog man frön från sådana träd för att sprida deras goda egenskaper.
Jan Danielson skriver i boken ”Träd i marker och myter.” Svenska förlaget:
”Av alla svenska träd är eken det i särklass mest generösa när det gäller att knyta andra organismer till sig. En stor ek är faktiskt en hel liten biologisk värld, en Noaks ark med hundratals arter ombord, i ett hav av tilltagande enformighet. Därför är eken ur naturvårdssynpunkt det mest värdefulla av våra träd.”
Människans stigar leder gärna till sådana träd och jag själv besöker dem med glädje. Det är en speciell känsla att låta handen glida över barken på en gamling som har tusen år på nacken.
En småskalig värld
Det höga, fria läget i Kvill och markens egenskaper har varit de rätta. Sådana platser har blivit sällsynta. Ett fungerande ekosystem med bakterier, småkryp och svampar är en förutsättning för ett långt liv. Och när en jätte av det här slaget faller för åldersstrecket är dessa nedbrytare viktiga för att den ska vandra vidare in i ekosystemet.
Detsamma gäller våra bisamhällen. De tar sin föda och pollinerar samtidigt för att andra ska få mat. Går bisamhället under blir de föda åt fåglar och myror. Deras bostäder konsumeras av vaxmalen.
Kan vi människor skapa våra samhällen så att de bryts ner i ekologin? Vi som lever så att vi varje år redan i mars har konsumerat vad jorden förmår ge oss under året. Vi slår ut ekosystemen med glyfosat och andra gifter. Våra skogar plöjs och sköts som monokulturer. Fler blandskogar skulle minska risken för omfattande svamp och insektsskador, Ensidigt skogsbruk slår ut skogslevande arter. Älgen betar toppar på tall därför att han saknar annan föda. Då ropas det på avskjutning.
Evolution och ekologi
Kan vi utveckla metoder i lant- och skogsbruk där vi använder jämvikten mellan bakterier, småkryp och svampar och låta dem ersätta kemin och gifter? Vår samhällsbyggnad måste bli en del av ekosystem och evolution? Ta vara på rovinsekter som äter granbarkborrens larver, bl.a. styltflugor och myrbaggar!
Låt blandskogar ersätta monolandskapet
Alla träd blir inte så gamla som eken men än kan vi finna gamla individer av lind, ask, bok, lönn, fågelbär, björk, tall och gran. De ger livsrum åt mångfalden av insekter och svampar.
Läsvärt om skogen
- Anton Widén, 1907, Den praktiske lantbrukaren.
- Elin Wägner, 1939, Tusen år i Småland.
- August Christian Hultgren, 1988, Bygatan, Östergötlands länsmuseum.
- Jan Danielson, 2002, Träd i marker och myter.
- Kerstin Ekman, 2007, Herrarna i skogen. 2018, Grubbas hage.
- Johannes Ekman, 2008, Skogen i vårt inre.
- Naturskyddsföreningen, Kris för skogens biologiska mångfald – taket är nått för det svenska skogsbruket.
- Robert Svensson, Upp till bevis nu, Löfven!
- Skogsbruket är det största miljöhotet.
- Ny metod mot snytbaggen kan ge giftfritt skogsbruk.
- Skydda Skogen.
* I Sverige betecknade ordet socken ursprungligen en församling i Svenska kyrkan.
