Imidacloprid har hittats i grundvattnet i Skåne i koncentrationer 0.067 ug/l, alltså runt gränsvärdet 0.1 ug/l. Gränsvärdet för imidacloprid är ett standardvärde och tar inte hänsyn till hur giftigt ämnet är. Neonikotinoider är vattenlösliga och användningen av imidacloprid i Sverige började så tidigt som i mitten av 1990 talet. LD50 värdet för imidacloprid är 7297 gånger giftigare än DDT för bin. Det räcker med 3,7 nanogram för att ta död på ett bi (0.0000000037 g).
Text Carl Georg Lie Grafik Dave Goulson Foto Artcopy
Betning av utsäde framförs av industrin som något bra. Argumentet för ökad användning av betning är att mindre av den aktiva substansen behöver användas. Hur dålig träffsäkerhet betning av neonikotinoider har talar, man dock inte mycket om. 1% av medlet försvinner som damm i luften och 5% tas upp av plantan. 94% blir kvar i jorden med en halveringstid på upp till 18 år. Det kommer under dessa två decennium att spridas till andra växter som tar upp det med vattnet, till andra marklevande organismer som äter av växterna samt till grundvattnet.
I Sverige är imidakloprid i majoritet av sålt växtskyddsmedel, med nästan 10 ton aktiv substans såld 2010 (totalt drygt 12 ton neonikotinoider). Från Kemikalieinspektionens statistik (Kemi-stat) står att finna att man sedan 1996 i Sverige förbrukat minst 80 ton imidacloprid, det allra mesta till jordbruket.
Kemikalieinspektionens statistik är synnerligen ofullständig. Utsäde som betas i ett annat europeiskt land och används i Sverige tas inte med i KEMIs statistik. Ingen annan statistik på användningen av betat utsäde finns att tillgå. Sedan vi gick med i EU 1995 har vem som helst haft möjlighet att sända utsäde till ett annat EU-land för neonikotinoid-betning. Bara det är godkänt i det landet som betningen utförs i. Utsädet kan sedan tas hem till Sverige och även om svenska myndigheter skulle upptäcka fara för bin skulle det få användas utan svenskt godkännande. Så är fallet med klotianidin som Kemikalieinspektionen KEMI tog tillbaka godkännandet för 2008 just för att det har visat sig förödande för de pollinerande insekterna. Då går fröföretagen runt det genom att sända utsädet för betning till t.ex. Tyskland.
PO Gustavsson var en av de första i Sverige som uppmärksammade försvinnande bin i mitten av 1990 talet och hade återkommande problem fram till försäljningen av verksamheten 2013. Sveriges Lantbruks Universitet och Prof. Ingemar Fries har tidigare tagit prover på bin och försökt hitta orsaken till försvinnandet. SLU hade inte vetskapen om att neonikotinoider användes i Sverige så tidigt som på mitten av 1990 talet. De inriktade sig på virus, men kunde inte hitta något som kunde förklara situationen. Analys av neonikotinoider i liten koncentration som det handlar om fanns inte. Vid samma tidpunkt var det samma och värre situationer i bland annat Frankrike. Något som det inte skrevs mycket om i svensk press.
Här är något som inte är utrett än:
IPM
EU beslutade 2009 att lantbrukets kemikalieanvändning ska implementera Integrerat växtskydd. I direktivet ingår alla kemikalier oavsett vilken form man applicerar dem på. Här har man stoppat huvudet i sanden och pratar enbart om sprutapplikationer. Betning av insekticider diskuterar man inte. Anledningen är att det inte går att implementera IPM när det kommer till insekticid-betning. Detta har inga instanser eller organisationer uppmärksammat. Naturskyddsföreningen nämner det inte ens i sitt remissvar till SJV.
I USA ha IPM varit inskrivet i lagstiftningen sedan 1972. Men även där har man sett mellan fingrarna när det kommer till betning av utsäde. De har samma problem som i EU: att ett betat utsäde tolkas som en vara, vilket betyder fri rörlighet. Med den tolkningen kan man få betning av utsäde godkänt i ett land/delstat och sedan sälja det i ett annat, även om inte det landet/delstaten godkänt användningen. Så i Sverige tycks det inte spela någon roll vad Kemikalieinspektionen beslutar; de kan inte motsätta sig frihandeln.
Svenskt bi-försök med betad vårraps
Detta försök har uppenbarligen sina brister i upplägget som man inte vill diskutera, bl.a. att provtagningen för patogenundersökning tagits på fel bin vid fel tidpunkt.
Forskning behöver tåla granskning och kritik. Att diskutera försöksupplägget leder inte till att resultaten inte kan publiceras. All forskning bör göras på ett objektivt och kritiskt sätt. Om det visar sig att man tolkat bins tillväxtfas fel och detta leder till att proven gjorts felaktigt spelar det ingen roll vad resultaten av försöket skulle visa. Då går det inte att dra korrekta slutsatser om hur mycket bin egentligen påverkas av kemikalien. Har provtagningen gjorts på ett felaktigt sätt kommer också resultatet att visa fel oavsett vad vilka slutsatser som skulle dras av forskare.
När jag fick veta att Biodlingsföretagarnas styrelse försökt hindra Gaddens redaktion från att publicera den objektiva kritik som framförts av Prof. Bengt Nihlgård blev jag bestört. Gadden ska bedriva verksamhet på ett objektivt sätt och alla sidor behöver höras. Jag tycker att det är skandal att man inte tagit kritiken på allvar och framfört detta till projektgruppen på ett objektivt sätt. Det ska inte tolkas som någon konspirationsteori mot forskarteamet.
All kritik bör tas med när resultaten ska analyseras. Om man nu hittat allvarliga brister i försöksupplägget innan det är publicerat i en vetenskaplig tidskrift är det styrelsens skyldighet att se till så att man utreder fakta och diskuterar detta med forskargruppen.
Det kan knappast vara rätt att resonera så som Biodlingsföretagarnas (BF) styrelse gör, att är man med i projektet kan man inte kritisera det. Om man resonerar så är BF gisslan i ett projekt som har allvarliga brister, men man vill inte göra något åt det. En styrelse i en branschförening för yrkesbiodlare måste bevaka och arbeta på ett aktivt sätt för att påverka.
Vad vinner vi biodlare på att diskussionen censureras?
Tack till följande personer för deras synpunkter och bidrag med faktauppgifter:
Prof. Bengt Nihlgård, Mikael Engstad, Lars Hedlund, P-O Gustafsson och Diana Kinley.
