Biodlingen har länge levt ett stilla liv i medieskugga, få har intresserat sig för vår verksamhet. Antalet biodlare nådde nya bottenrekord, bisamhällen dog och det mesta som handlade om bin andades jämmer och elände.
Men plötsligt hände något, nedgången bröts och folk ställde sig i kö för att lära sig odla bin. Stadsbiodling blev ett nytt begrepp, binas roll som pollinerare blev var mans kunskap och rapporter om bidöden – en smygande ekologisk katastrof – slogs upp stort i tidningar, radio och TV.
Det är inte lätt att förklara vad som orsakade denna snabba helomvändning. Kanske berodde det helt enkelt på att vår kår blivit så liten att det upplevdes som exklusivt och häftigt att bli biodlare. Kanske var det de suggestiva bilderna i de skickligt gjorda filmerna om svårförklarlig bidöd som fick folk att engagera sig och komma till våra möten och kurser. Mest troligt är att flera faktorer samverkade och förstärktes av det faktum att media numera älskar oss och villigt berättar om hur det står till med våra skyddslingar.
Vi har hamnat i en positiv trend där det mesta vänds till vår fördel.
Biodlarkåren växer alltså åter och framför allt så förnyas den. Nya idéer och trender kan skönjas, just nu är det kritiken mot storbiodlingen som hörs tydligast. Dess materiel och metoder förkastas, nu skall det vara småskaligt och naturenligt, en biodling på binas villkor. Och i centrum för denna nya rörelse står TBH-kupan (top bar hive) eller Afrikakupan som den också kallas.
Jag kan förstå kritiken mot den storskaliga biodlingen. Jakten på vinstmaximering är oftast negativ för bina och stordriften i sig har säkert medverkat till ”bidöden” genom svält och smittspridning pga överbefolkning av bisamhällen.
Men varför krångla till det med en TBH-kupa?
Top bar hive bygger på en kuptyp som antagligen utvecklades i antikens Grekland, helt säkert var den vanlig där på medeltiden. I sitt enklaste utförande bestod den av ett lerkärl på vilket man lagt ett antal pinnar där bina kunde bygga sina kakor. Bina byggde inte fast kakorna i krukan om pinnarna låg på rätt avstånd från varandra och krukan hade sluttande väggar, likt en blomkruka. Man fick på det viset ett rörligt kakverk där man kunde skörda ram för ram utan att störa resten av samhället. Dagens TBH kupa bygger på en modell som utvecklades på 1960-talet för fattiga afrikanska biodlare som behövde en kupa som kunde skötas med traditionella metoder, som var billig och kunde hissas upp i träd för att skyddas mot skadeinsekter.
Visst, jag kan tänka mig en TBH att ställa som ett smycke i trädgården (fast ännu hellre en gammal bistock!). Men bedriva biodling med den – knappast. Jag känner stor tacksamhet mot LL Langstroth som 1851 slutligt förfinade det rörliga kakverket genom att sätta lister runt hela vaxkakan och se till att en bigång om 1 cm hölls mellan alla rörliga delar av kupan. En uppfinning som står ohotad än idag.
När jag läser skötselbeskrivningarna av den naturnära TBH-biodlingen kommer jag att tänka på min gamle mentor Pelle Ljungholm, legendarisk drottningodlare i Norrköping. Hans farfar hade bin under golvet i köket. De flög genom springor i stenfoten och för att komma åt honungen hade farfar sågat av en bit av ett par golvplankor.
När det var dags för skattning lyfte han upp brädstumparna och skrapade till sig vaxbygget och så samlades skörden i en tygtrasa som hängdes upp lite varmt under spiselkåpan och honungen fick rinna ner i ett kärl. Det sista tog farfar och kramade ur med händerna,
-Ingen prishonung precis, konstaterade Pelle, men den dög att jäsa till stark honungsdricka…
Farfar Ljungholms biodling kan också beskrivas som naturnära och nog skedde den på binas villkor, men är den därför något som vi vill vända åter till?
Carl Otto Mattson
Författare, journalist, naturfilmsproducent och f.d. ordförande i Sveriges Biodlares Riksförbund
Läs och ställ frågor till Carl Otto Mattson i frågespalten hos Norrköpings Biodlareförening.
